Året är 2012. Den tunga ryggsäcken och heta solen gör varje steg till en ansträngning när den smala stigen obarmhärtigt ringlar sig uppåt. Tröjan klibbar som ett våtvarmt omslag mot kroppen. De rejäla vandringskängorna känns alldeles för tunga och trekkingbyxorna för tjocka.
När det oansenliga lilla huset dyker upp framemot eftermiddagen säger benen stopp. Jag och min vandringskompis (tillika make) slänger tacksamt av oss packningen och möts av en ung nepalesisk kvinna. Med ett barn på höften ler hon vänligt mot oss. På vår fråga om natthärbärge visar hon oss till ett kyffe byggt av tunna masonitskivor, där två enkla britsar klämts in. Hon erbjuder oss en dusch som vi spontant tackar ja till och inser snart att det här var inget enkelt företag för henne. Efter att ha kånkat fram veden värmer hon vatten ute på gården och ger oss sedan en skopa så vi kan ösa det uppvärmda vattnet över oss.
Sedan bjuder hon oss att äta av middagen hon lagar till sig själv och barnen, en typisk nepalesisk måltid. Dal, ris och bönröra. Att handla mat innebär för henne ett helt dagsverke berättar hon. För det mesta går hon till fots nerför berget, vilket är den sträcka vi med stor möda tillryggalagt idag - fast dubbelt upp eftersom hon måste gå hela vägen tillbaka igen. Någon gång, fast mycket sällan, kan hon kosta på sig en åsneritt på hemvägen men det är dyrt. Hon försöker odla grönsaker trots att det är svårt säger hon, åsnorna äter upp grödan. Trots den enkla tillvaron lyser hennes ögon upp när hon berättar om skolan hon bedriver för de fattiga bergsbarnen. Det är möjligt tack vare allmosor och de små intäkter som vi vandrare kan bidra med, i form av en övernattning.
Vi tar oss sakta uppåt, omgivna av Annapurnas höga bergstoppar. Med de rosa rododendronskogarna och den djupblå himmelen som kuliss. Ibland möter vi andra vandrare och nickar ett litet namaste. De flesta har kostat på sig bärare men jag lider med de magra pojkarna när jag ser hur de får kånka på turisternas överfyllda ryggsäckar. Det är därför vi har valt att bära vår egen packning. Plus att vi gillar känslan av att göra allt själva i vår egen takt. Med hjälp av en pannrem transporterar de seniga bärarna den tunga bördan från en by till en annan, oftast en hel dagsetapp. Jag fattar inte hur de orkar men deras kondition och styrka är helt ofattbar. Och medan vi vandrar i våra rejäla kängor har de bara flip-flops, eller i bästa fall en enkel sandal. Bär de inte ryggsäckar har de hakat fast något annat på den böjda ryggen. En bur med hönor eller en bastkorg fylld med grönsaker ... alltid finns det något att transportera upp och ner för berget.
Envist tar vi oss vidare tills vi mot dagens slut anländer Ghandruk. Värdshusets ägarinna berättar stolt hur de producerar allt själva i den lilla bergsbyn och hur hon samtidigt arbetar för kvinnors frigörelse.
Nästa morgon vaknar vi till en spektakulär utsikt över de kritvita bergstopparna. En dagsmarsch härifrån ligger Tadapani där vi efter dagens tuffa vandring får övernatta i ett pyttelitet före detta hönshus. Det var det enda som fanns att tillgå efter att en vandringsgrupp lagt beslag på de övriga bäddarna. Ägaren förbarmar sig över oss och låter oss sova där gratis. Som skydd mot nattens kyla lägger vi tunga tageltäcken ovanpå våra sovsäckar.
När vi efter ytterligare en dagsvandring har tillbringat en natt i den blåmålade bergsbyn Gorepani får vi börja fråga oss fram. Nu tar nämligen den markerade leden slut för vår del. Efter en tuff dag då vi lyckas gå vilse bland taggsnår och irra bort oss i dimma, stöter vi helt oförhappandes på ett äldre par i ett förfallet skjul, hoplappat av udda brädor och utan fönster. De är, som de flesta nepaleser, otroligt korta och når oss knappt till midjan. Mannen, som förstås inte kan engelska, pekar upp mot det höga berget och förklarar med de få ord han känner till; ”one up, two up, three up”. Ja, upp ska vi i alla fall, det är tydligt, och vi fortsätter i den riktning han har pekat.
Två pojkar kommer plötsligt springande. Vi känner igen dem från den by vi precis lämnat och på något sätt måste de ha förstått att vi har irrat bort oss. Ingen aning om hur djungeltelegrafen fungerar här uppe i bergen … Hjälpsamt erbjuder de sig att bära våra ryggsäckar upp till den högst belägna toppen, Mohare Danda. De verkar helt oberörda av den tunna luften och jobbiga terrängen. Själva flåsar vi som de värsta blåsbälgar.
På 3300 meter når vi äntligen vårt mål och det här är slutdestinationen innan det blir dags för nedgång. Ett gäng druckna nepaleser vinglar runt utanför några till synes övergivna byggnader. Vi förstår att en av dem måste vara mannen som förmodas sköta stället, Gam Pasad. Lika full som sina gäster ursäktar han sig snörvlande gång på gång. De hade fest och nu är maten slut, ursäktar han gång på gång. En katastrof för oss som levt på enbart en påse nötter under hela dagen. Smått desperata tränger vi oss in i hans enkla kök och börjar rota runt. Härifrån är det en dagsvandring till närmaste by så det måste helt enkelt finnas något ätbart. Några stora rissäckar lugnar oss något och vi bestämmer oss för att vänta ut Gam Pasads värsta rus så han kan laga till något. Vi kommer tack och lov att överleva på ris om inte annat. Hans kompisar, bönder från hembyn som ligger längre ner på sluttningen, rullar skrattande hem nerför berget och tystnaden sänker sig över ett kallt men strålande vackert Anapurna.
