(utdrag ur min bok "En resa genom Centralasien")
Bensinmätaren fungerar inte. Den visar rött fast tanken är full. Alltid något som är trasigt på bilen, en fyrhjulsdriven rysk UAZ Patriot som har sett sina bästa dagar. Först var det fönsterrutorna som ganska omgående hoppade ur sina fästen och har låst sig i ett halvöppet läge. Sedan fyrans växel som inte gick att få i … och nu bensinmätaren. Lasse hävdar dock fortfarande att det här är en rejäl bil, så jag får väl lita på honom.
Idag är det disigt och vi styr österut mot Kulob för att fram mot kvällen komma till Kalaikhum längre norrut. Vägarna är rätt bra till en början och leder oss upp och ner genom bergen. Vi studsar fram över ett långdraget slättland. En åsna, fullastad med hö, lunkar längs vägen som nu leder oss igenom en liten by. De enkla lerhusen ser identiskt lika ut med sina plåttak men många är enbart tomma skal utan vare sig fönsterglas eller dörrar. Det börjar småregna. Så långt ögat når ser vi bara böljande gräsbeklädda kullar. Inte ett träd, inte ens en buske. Som ett månlandskap. Till slut kommer vi in i Kulob, en rörig liten stad där vi stannar och växlar pengar innan vi fortsätter ut i vildmarken.
Vägen är helt hopplös med stora hål och det börjar stinka bensin i bilen. Förmodligen pyser det ut ångor från reservdunkarna där bak så som de hoppar runt hela tiden. Med jämna mellanrum blir vi tvungna att stanna till för att ställa upp dem igen. Vi prövar vattenkokaren som vi har tagit med oss och kopplar in den i bilens eluttag. Placerar den på golvet och låter den balansera mellan mitt ena ben och en väska. Har fullt sjå med att parera för att inte det varma vattnet ska skaka ut och bränna mina fötter. Efter ett tag stannar vi till och gör nyponsoppa. Förutseende nog har vi tagit med oss nödproviant från Sverige; nypon- och blåbärssoppa, två stora chokladkakor och ett paket Lingongrova, brödet som håller hur länge som helst, för här är det glest mellan matställena kan jag lova.
Nu upptäcker vi att bensin har läckt ut ur en av dunkarna och det stinker i bilen. Det regnar konstant och vägen är urusel. När vi har kommit upp till ett pass på 2000 meters höjd stoppas vi i en poliskontroll. Mitt ute i ödemarken vill de med barsk uppsyn kontrollera våra pass och visum. Biltermometern visar på endast nio grader men vi vågar inte dra upp de halvt nerdragna rutorna med risk för att de ska ramla ur.
Stora stenbumlingar har rasat längs med vägkanten och på ett ställe är vägen helt förstörd där en stenlavin dragit fram. Vi lyckas ta oss över men med en vanlig personbil hade det inte varit enkelt. På vissa ställen har hela bergsblock slitit sig loss. De många mötande militärjeeparna får oss att inse att vi börjar närma oss Afghanistan och till slut kommer vi ner till gränsfloden som vi följer norrut. Vi stannar till och fyller på bensin från den läckande dunken för att bli av med den.
De höga bergen omsluter oss nu på båda sidor; den tadzjikiska där vi befinner oss och den afghanska, på andra sidan floden. Dimman är tung och regnet fortsätter oupphörligt. Det är en häftig känsla att befinna sig precis på gränslinjen mellan de här svårtillgängliga länderna. Man skulle faktiskt kunna vada över till Afghanistan men det är förmodligen en mycket dålig idé. Fyra regnrocksförsedda militärer patrullerar längs gränsen med gevären på axeln.
Vägen snirklar sig uppåt i bergen och samtidigt börjar ett antal av bilens kontrollampor blinka. Här vill man definitivt inte få problem så vi hoppas att det inte är något allvarligt. Instruktionsboken är inte till någon hjälp då den är på ryska. Vi passerar ett par åsnor och strax därefter har en del av vägen rasat ner mot floden. Det ser inte alls bra ut men med hjärtat i halsgropen tar vi oss förbi genom att köra vid sidan av. Hittills har vi bara mött enstaka bilar. Den obefintliga trafiken består i princip enbart av boskap. Kossor som inte låter sig beröras det minsta av vår framfärd vandrar slött vidare i sin egen takt och vi fastnar bakom en gigantisk getflock.
Regnet fortsätter oförtrutet. Likaså stenrasen. Den vilda floden ringlar fortsatt fram vid sidan av vägen och mellan de mäktiga bergsmassiven. Vi passerar fler regndränkta militärer som förmodligen har till uppgift att se till att inte någon afghan tar sin tillflykt över floden. Timmarna går och när bara några mil återstår till vår slutdestination blir det helt hopplöst att ta sig fram. Grusvägen påminner om en schweizerost med jättehål och min groende huvudvärd förvärras. Vi tar oss igenom vattenmassor vars djup är omöjliga att bedöma men Lasse säger att den här bilen klarar rätt mycket vatten så det är bara att chansa.