Sommaren lider mot sitt slut. Det är sent 80-tal och vi bor på Rhodos sedan något år. En disig augustimorgon ger vi oss iväg i vår Maxi-95 tillsammans med ett par vänner. Det är med spänd förväntan och aningen pirr jag ser fram emot resan för det är många sjömil till Egypten.
Den första etappen är riktigt lång och vi vet att vi har runt ett och ett halvt dygns segling framför oss. Den stigande solen får mig att kisa ansträngt. Havet brer ut sig som en inbjudande turkos madrass men när natten kommer blåser det upp och vi får hålla oss vakna i tvåtimmarsskift. Efter arton timmars segling lägger vi till vid den lilla ön Kastellorizón, Greklands sista utpost österut.
Nästa stopp, efter ytterligare ett dygn och nio timmar, blir Cypern. Vi manövrerar båten enkelt, den sköter sig i stort sett själv. Vinden är så svag att vi kan slänga ut en lina efter båten och hålla oss i stundtals när vi vill bada. Väl framme i Pafos hoppar en drös män ombord. Tull, polis, hälsovårdsmyndigheter och vad sjutton allt det nu är. Efter en del pappersskrivande blir vi godkända och tar oss iland. Ett par lätta motorcyklar tar oss sedan runt på ön. Visum till Egypten måste fixas i Nicosia.
Nu är det dags för resans längsta etapp och vi tar kurs mot Alexandria. Jag har svårt att avgöra hur länge vi har varit på väg när det händer. Med ett ryck väcks jag ur min sömn när jag hör Lasse skrika. Ekolodet! När jag konstaterar att det visar på bara tretton meter blir jag klarvaken. Djupet har tidigare legat på över tusen meter så det här är minst sagt alarmerande. Natthimlen håller sakta på att övergå i ett grått och oskarpt morgonljus och killarna är i full gång med att hala seglen. Vi passerar ett båtlik som ligger på redden i det grunda vattnet och olusten väller upp i magen. Ekolodet visar på åtta meter. Nu har seglen tystnat och ingenting stämmer med sjökortet. Lasse manövrerar båten mycket långsamt nu och jag känner hur jag håller andan när jag stirrar på ekolodet, som vore det en tickande bomb.
Vi har navigerat fel helt klart. Det svaga gryningsljuset klär havet i en sällsamt dyster färg. Vraken leder mina tankar till pirater och ett illamående smyger sig på. Sniglande tar vi oss fram genom deltat och jag förstår att vi närmar oss land. Det måste vara Egypten men det är definitivt inte Alexandria vi har framför oss. Jag kisar i motljuset. Ett solkigt segeltyg som har sett sina bästa dagar. En gammal träbåt med två mörka gestalter ombord, vita tygstycken virade runt huvudena. Kan det vara fiskare? Pirater, skriker min livrädda lilla hjärna. De tecknar att vi ska följa efter. Deltat är så grumligt av skit och växter att det är svårt att avgöra vad som är land och hav. På en gisten brygga trängs flera män. Mörka, fårade ansikten. Ögon som blänger avvaktande. Vi plockar fram sjökortet och ljuder så tydligt vi bara kan. ALEXANDRIA. Männen rycker på axlarna och tar upp en livlig diskussion sinsemellan som vi givetvis inte förstår. Till slut går det upp för oss att vi har seglat rakt in i Nilendeltats mynning. Lättade tar vi ny kurs mot Alexandria.
På långt håll kan vi lukta oss fram till staden. Trötta efter två dygns oavbruten segling känns det fantastiskt att äntligen nå vårt mål. Ju närmare land vi kommer desto starkare blir stanken och jag noterar att det inte lär bli lätt att bana väg in till kajkanten i detta gytter av gamla båtar och kringflytande bråte. Vi bestämmer oss för att kasta ankar en bit ut och det låter inte dröja förrän en mindre motorbåt styr upp bredvid oss. En uniformerad man tar ett vigt skutt upp på vårt fördäck och vi uppfattar att han är utsänd av hälsoministeriet. Och nu ska han alltså utröna om vi utgör någon hälsorisk, när det snarare är Alexandria som känns som den stora smittohärden. Efter diverse pappersblädderi försvinner hälsoinspektören under ett yvigt gestikulerande som vi tolkar som att vi ska stanna där vi är. Svettiga och trötta efter en ansträngande dag riggar vi upp vår lilla handdusch och turas om att låta det svala vattnet skölja oss rena. Mannen kommer inte tillbaka och vi inser att vi får övernatta på båten.
Jag vaknar av ett metalliskt plippande på rufftaket. De skjuter! Efter varje skottsalva hörs det där konstiga metalljudet som måste vara nerfallande hagel. Herre min gud, ska vi bli beskjutna nu också? Innan vi har enats om lämpligt förfarande i denna högst besynnerliga situation upphör det. Lika plötsligt som det började. Tystnaden som följer känns nästan lika skrämmande. Vi ligger på helspänn och bara väntar på en ny attack.
Jag måste ha somnat till slut för nästa gång jag tittar upp skiner solen. Människor pratar högt. Båtmotorer brummar och det stinker diesel och avlopp. Vad var det som hände i natt? Nu känns det helt obegripligt men då hälsoministern äntligen förärar oss med sitt andra besök ställer vi honom till svars. På mycket dålig engelska förklarar han att det var polisskolan som övade. Sanningshalten i det påståendet kommer vi förstås aldrig att bli klara över men jag väljer att tro att så var fallet. Att nattliga provskjutningar mot turister (med lösa skott får man förmoda) är ren rutin i den egyptiska polisskolan.
Efter några stökiga dagar i storstaden Kairo, där getter och bilar trängs sida vid sida, är det tid för hemresa. Inte kunde vi i vår vildaste fantasi ana vilken prövning denna fyra nätter långa hemresa kommer bli.
En stadig vind har sugit sig fast i seglen och kursen ligger perfekt så vi behöver inte slå. Autopiloten sköter jobbet och låter oss koppla av. Ett gäng delfiner hakar på och följer efter oss. När solen går ner diskuterar vi nattens schema och enas om fyratimmarspass. Jag väcks långt innan det är dags för mitt pass. Av en råtta som uppenbarligen måste ha mönstrat på i Egypten och nu förstår jag varför det satt upp-och-nervända trattar på alla de andra ankarkättingarna. Det var ingen som sa att råttorna skulle krypa upp där annars.
Ett riktigt oväder verkar vara i antågande och vi får svårt att fokusera på något annat än att manövrera båten. Seglen revas och vi mår alla illa i omgångar. Sjösjukepiller delas ut till var och en och ingen vill varken ha eller göra mat idag. Råttan visar sig med jämna mellanrum men vi kan inte med bästa vilja i världen fånga honom i den krängande båten. Fokus ligger helt och hållet på att navigera och inte falla ur kurs. Ovädret förvärras och den tredje natten accelererar det till full storm. Jag börjar bli riktigt orolig. Vi är uttröttade efter alltför lite sömn och det känns som om hela båten håller på att sugas ner under vattenytan. Nu måste vi hjälpas åt två och två vid rodret. Det salta vattnet sköljer in över oss och gör det hopplöst att se något i motvinden. Om man inte jobbar på däck får man lägga sig i kojen och hålla i sig för att inte rulla ur.
När morgonljuset hjälper oss att urskilja horisonten sjunker vi totalt utmattade ner i sittbrunnen som mer påminner om en pool. Stormen har bedarrat och det var säkert mer än ett dygn sedan vi åt. Då ser jag fåglarna. De kretsar över vår båt. Gör vida lovar och skränar högljutt. Vi har äntligen kommit tillbaka till Rhodos.