Strax innan jul för ett antal år sedan, när jag fortfarande arbetade på en svensk skola, åkte jag och min man till Uganda. Nära den lilla staden Kihihi i den sydvästra delen av landet besökte vi en byskola. Vår avsikt var att helt förutsättningslöst få en inblick i hur en enkel skola kan se ut och hur de bedriver sin verksamhet. Men vi ville förstås också bidra med en del skolmaterial.
En Rotaryförening i Uganda var behjälpliga. Deras ungdomsförening Rotaract som fokuserade på att ideellt stödja behövande hade precis bestämt sig för att ta den här lilla skolan under sina vingar.
Dagen efter vår ankomst blir vi guidade dit. Vi har vår egen fyrhjulsdrivna bil och bildar konvoj med två andra bilar. Ugandas vägar är i det stora hela fullständigt undermåliga så vi har inga förväntningar på att vägen dit ska bli enkel. Framförallt som våra nya vänner har förvarnat oss om att det är näst intill omöjligt att hitta dit själv.
Vissa sträckor är i princip helt väglösa. Bilen hoppar runt i det höga gräset och vi parerar så gott det går för stora hål och taggbuskar som skrapar bilplåten. Fortfarande har vi ingen aning om vad som ska möta oss när vi kommer fram.
Vi blir minst sagt överraskade när tvåhundra barn sitter som tindrande ljus under ett stort träd utanför skolbyggnaden, sjunger och klappar när vi kommer. De har jullov, det visste vi, så vi hade verkligen inte förväntat oss att de skulle vara där. Rektorn hade visserligen låtit meddela att han skulle samla ihop dem inför vårt besök men det hade vi försökt avstyra, då det kändes som att förväntningarna kunde bli för höga. Vår förhoppning var att vårt besök skulle kännas lite mer anspråkslöst.
Så blir det alltså inte. Med en välkomstkommitté bestående av samtliga elever, barn från sex till tolv år, de sex lärarna och en exalterad rektor, blir vi lotsade till några plaststolar, placerade i gräset framför alla barnen. Rektorn håller ett högtidligt tal och barnen applåderar lydigt och allvarligt på kommando. Vi får presentera oss och jag håller ett högst improviserat tal där jag berättar att jag arbetar på en svensk skola som lustigt nog har lika många elever och årskurser som just den här skolan. Engelskläraren översätter och jag förmedlar tanken på att vi kan bli vänskolor.
Sedan föreslår rektorn att vi ska hämta vårt medtagna material och dela ut till de förväntansfulla eleverna. Oops! Hade vi inte kompletterat våra egna inköp med alla de block och pennor som min egen svenska rektor insisterat på skulle det inte ha räckt till var och en av de små allvarliga barnen, som nu lydigt har radat upp sig för att få sin lilla bok och penna.
Efter den högtidliga utdelningsceremonin blåser vi lättade upp en medhavd fotboll och tvåhundra barfotabarn slappnar äntligen av de med och kastar sig handlöst iväg ut på gräsplanen. Själva går vi upp mot skolbyggnaden som mer kan liknas vid en fallfärdig lagårdslänga. Jordstampat golv, lerväggar med stora glipor. Inga fönsterrutor, bara gapande hål. Korrugerat plåttak som inte ens täcker alla klassrum.
När det regnar blir det lite jobbigt i rummet som saknar tak, menar lärarna. Det finns ingen tillstymmelse till något materialförråd i skolan, som för övrigt saknar el. Jag frågar om de har pennor och får till svar att i den mån man kommer över en sådan dyrgrip delas den i tre delar för att räcka till fler elever.
Vi hade med oss en hel hög fina teckningar till de svenska barnen, som i gengäld skickade egenknutna vänskapsband till sina nya distansvänner på Nshaka Primary School i Uganda.
Besöket väckte många känslor och tankar om hur vi kan hjälpa och lära av varandra. Efteråt har vi fått höra att vårt besök inspirerade föräldrarna så pass att de med egna händer nu har byggt en hydda som kan användas som personalrum och även planterat några fruktträd. En positiv förändring var också att ytterligare tio barn började i skolan efter jullovet tack vare vårt besök.