Att skaffa sig ett boende på Sydkusten har blivit oerhört populärt. Inte svårt att förstå med det härliga klimatet och närheten till såväl hav som berg. Det var däremot inte alls vanligt för 35 år sedan då vi, jag och min man, valde att skaffa oss en spansk liten finca i bergen ovanför Torrox.
Halvvägs upp mot Cómpeta, cirka femtio svindlande kurvor och 400 höjdmetrar upp, viker man av. Åtta minuters skumpande på en slingrande grusväg, hoplappad av små cementpartier för att inte spolas bort av vinterhalvårets våldsamma skyfall. Sedan öppnar landskapet upp sig och man kan blicka ut över det oändliga Medelhavet. Och där, där ligger den lilla fincan. En klar dag kan man urskilja bergen i Marocko och i motsatt riktning tornar sydkustens högsta topp La Marona upp sig, lika hög som Kebnekaise.
Det var lika vackert då, för över tre decennier sedan, men mycket har förändrats. Första åren efter husköpet var vi riktigt oroliga över att vägarna helt sonika skulle rinna bort. De många stenrasen gjorde ibland vägen helt oframkomlig. Elledningarna hade ännu inte dragits hela vägen upp i bergen. De första femton åren levde vi utan elektricitet. Stearinljus och fotogenlampor var det enda som lyste upp i det kompakta mörkret när solen gått ner bakom bergen. Det här var långt innan de praktiska solcellslampornas framfart.
Huset var från början ett enda tomt skal, helt nybyggt på en utgrävd bergsplatå. Ett gaskylskåp var en av de första förnödenheterna som införskaffades så vi slapp åka den långa vägen ner till Supersol varenda dag, en av de få mataffärerna på den tiden. Numera finns det ett gigantiskt utbud av såväl mataffärer som möbelvaruhus och allsköns butiker. Nu kan man hitta precis allt man behöver. Men i början av 1990-talet fanns däremot inte mycket att välja på. Vi åkte upp till bergsbyn Cómpeta, till en av de få möbelaffärerna som fanns, och inhandlade ett matbord. Resten av möblerna körde vi ner från Sverige. En säng, en soffgrupp och ett stort gammalt ekskåp. Allt har vi kvar än idag, förutom sängen som möglade ett år när vinterfukten ställde till det rejält inomhus.
Att vi valde att köpa en spansk finca där och då tarvar kanske en förklaring. Vår lilla familj bestod det året av oss två samt våra barn på ett och fem. Vi bodde på Cypern. Maken jobbade som controller på ett stort reseföretag och själv hade jag precis startat upp svensk kompletterande undervisning på ön. Man kan tycka att vi hade fullt upp som det var. Saken är den att vi träffades som unga och en av de första strapatserna vi gjorde gemensamt var att åka till Argentina och söka jobb. Ett äventyr som präglade oss i stort och smått. Det latinska livet gav mersmak och vi ville fortsätta att hålla det vid liv på något sätt. Då vi båda hade lärt oss språket blev Spanien ett naturligt val för ett framtida husköp.
Inledningsvis tjänade fincan mest som ett semesterboende och vi åkte dit någon gång per år. Tomten var alltid lika igenväxt av meterhögt ogräs och stora taggiga buskar. Man fick tråckla sig fram till huset och röja upp så gott det gick varje gång man kom ner. Jag stenlade manuellt för att på så sätt skapa lite större yta att röra sig på, ett riktigt evighetsjobb. Bergen är extremt porösa och därför är det lätt att hitta lösa platta stenar. Att anlita någon trädgårdsmästare var det inte tal om. Dels hade vi inte råd med den lyxen och dels hade inte spanjorerna börjat inse att det var ett lukrativt extrajobb.
Nej, mycket har förändrats under de här åren men mycket är också sig likt. Hårda byggrestriktioner kom efter några år att gälla i bergen, vilket gör att det tack och lov inte hann bli någon överetablering. Lugnet har fått fortsätta råda. När den stora motorvägen skulle byggas blev vi visserligen ordentligt oroliga över att bullret skulle störa men det hörs inte alls upp till oss.
Numera, som nyblivna pensionärer, pendlar vi mellan Sverige och Spanien. Några år efter att man dragit upp elledningarna i bergen installerade även vi elen i huset. Vi var inte speciellt snabba med att välkomna denna ljusrevolution, det måste jag erkänna. En stor del av charmen med fincan har nämligen alltid varit just enkelheten. Det där avskalade. Att få tända sin fotogenlampa när mörkret faller. Slippa störas av TV-brus. Att i tystnaden räkna stjärnfall. Många önskningar har det blivit under årens lopp. Åtminstone en av dem gick så småningom i uppfyllelse. En pool! Något vi fortfarande ser som en riktig lyx.
Nu behöver vi inte ta oss ner till havet längre varenda het sommardag. För inte så länge sedan sedan köpte vi till och med en TV. Men det satt långt inne. Den ursäktas av att vi numera tillbringar så pass mycket tid i fincan. Under kallare höst- och vinterkvällar kan det vara mysigt att kura ihop sig framför en bra film eller hålla sig informerad om världsläget. Vi har köpt en bil också, efter att ha hyrt i alla år. Men då uthyrarna höjde sina priser kopiöst efter pandemin blev det inte längre lönsamt.
Ja, Spanien i stort har förändrats under de här åren. Stora shoppingcenter har byggts och bergen översvämmas av vattenkrävande avokado- och mangoodlingar, en import från Centralamerika och Sydasien. Förr var det de seglivade olivträden som dominerade och man behövde inte oroa sig över den spanska vattenbristen. Trafiken har förtätats och bönderna, som numera har bilar, vandrar inte längre längs bergsvägarna med sina åsnor. Det kan jag sakna.
Restaurangernas robusta vardagsglas som man drack såväl vin som kaffe ur, de har ersatts med tjusiga vinglas och kaffekoppar. Allt turistanpassas. Man tilltalas på engelska av envisa kypare som vägrar tala spanska och man buffas runt i en allt tjockare turistskock i Nerjas pittoreska gränder. Helt ärligt, de var charmigare förr utan alla moderna boutiquer och restauranger som skymmer sikten från det genuina.
Men jag säger som tjuren Ferdinand skulle ha sagt om han hade varit i min sits. Jag trivs bäst på min bergstopp. Här kan jag sitta och dofta på mimosa och citrusträd. Här kan jag njuta av de mogna muskatdruvorna som omsluter terrassen. Och här kan jag i lugn och ro knåpa ihop mina romaner. Inspirerad av den mest fantastiska utsikt man kan tänka sig.