Tidningen Skriva utlyste en flash fiction-tävling för ett tag sedan och jag skickade in ett bidrag. Nu är tävlingen avslutad så jag kan publicera mitt bidrag här. Jag vann inte men fick ett lektörsutlåtande, vilket var lite kul ändå.
- - - - - -
SAFARI
Illamåendet far upp och ner som en mathiss i halsen. Kvällens måltid har redan kräkts upp. Trots hettan klibbar kallsvetten i pannan. Med en röst som inte hörs och med en mun som inte vill samarbeta skriker hon på hjälp. Skriker på guiden hon har misstrott från första dag. Vars glansiga blick och lynnighet skrämmer henne. Den ende som kan höra hennes rop.
En efter en har de försvunnit, de övriga i den lilla safarigruppen. Hastigt dödsfall i familjen, hade han med tom blick sagt när det pensionerade parets tält plötsligt en morgon var övergivet. Måste hem med första bästa flyg så han skjutsade dem hela vägen till Johannesburg. Trots att han säger sig ha bott hela sitt liv här i Sydafrika är svenskan konstigt nog i det närmaste perfekt, med endast en svag brytning. Min svenska pappa delade frikostigt sin säd men Afrika var inget för honom, hade han raljerat.
Och den tystlåtne ornitologen som i det närmaste satt fastklistrad vid sin dyrbara kikare, han hade visst blivit akut magsjuk och inkörd till närmaste sjukstuga. Så nu är hon ensam kvar med en man som hon starkt misstror. Han ger sig ut för att vara safariguide men det är något, gud vet vad, något som inte stämmer.
Hon måste ta sig upp. De bara fötterna snubblar över taggbuskarna som sticker upp ur den torra jorden. En liten bushbaby med klotrunda mangaögon stirrar ner från en av Änglatrumpetens blomförsedda grenar. Trädet, med sina vackra trumpetformade blommor, utgör en bjärt kontrast mot den torra buskvegetationen. Kanske har det planterats av några rangers som haft sin camp här ...
Det prasslar till i det höga gräset som omgärdar den lilla campen. Vårtsvinet stannar tvärt när han får syn på henne. Efter viss tvekan fortsätter han fram till det vattenfyllda karet bakom tältet. Ett par orörliga impalas följer med vaksamma ögon hennes rörelser. Trots sitt tillstånd spanar hon rutinmässigt efter giftiga spindlar och skorpioner längs den upptrampade stigen fram till hans tält.
De domnande fingrarna fumlar med det grova blixtlåset i den mörkgröna tältduken. Han är inte där. En enkel brits står placerad på det kalla cementgolvet längs ena tygväggen. Sovsäcken hopknölad i fotändan. Ett campingbord i aluminium där ett skrivblock med gulnande blad drar till sig hennes suddiga blick. På den uppslagna sidan läser hon:
Tio blommor kan leda till dödsfall. Endast tio blommor. Vad skulle ske om man bjöd på tjugo? Ett helt tjog av Änglatrumpetens parfymdoftande blomster. Nermalda i en delikat boerewors eller varför inte dolda i en mustig potjiekos, tillagad i en gryta av gjutjärn över öppen eld. Skulle man saliggöras med en snabb död månntro eller skulle lidandet bli stort? Ögonen, med förstorade pupiller, skulle de tigga om barmhärtighet när de paralyserade musklerna vägrar att lyda. När munnen inte längre kan formulera sig. När man kippar efter luft och förstår att nu är det slut.
Då kommer han in. Tänderna lyser kritvita när munnen formar sig till ett brett leende. Han lägger huvudet på sned och betraktar henne stilla.
- - - - - - - - -
Utlåtande för Safari av Rita Isacsson
Lektör: Sanna Arvidsson Milton
1 september 2025
Hej Rita!
Tack för att du har deltagit i Flash Fiction-utmaningen med temat ”Fel tid, fel plats”. Här kommer mitt utlåtande där jag har tagit upp styrkorna i din text och vilka utvecklingsmöjligheter jag ser.
Du har skrivit en spännande berättelse som fångar läsaren redan från de första meningarna. Du använder skickligt miljön för att locka in läsaren i din berättelse och de betraktande djuren skapar också en känsla av klaustrofobi. Idén med en safarigrupp som en efter en försvinner fungerar väldigt bra. Du lyckas också med få ord ge en tydlig bild av de andra försvunna personerna.
Du skriver på ett sätt som litar på läsaren, detaljen om trädet som kanske har planterats av några rangers, skapar sedan ytterligare en skrämmande dimension till guidens agerande – har han rentav planterat trädet själv? Sättet du avslutar berättelsen på, särskilt detaljen att guiden lägger huvudet på sned och betraktar henne stilla, är lyckad och skapar en obehaglig känsla av ett livsfarligt lugn.