Polska slott

10 aug. 2025

 

Moszna Zamek var utan tvekan det mest spektakulära slottet. Det var vi inte ensamma om att tycka för slottsträdgården var fullpackad av inhemska dagsturister. Hela vägen fram till själva slottet var kantad av marknadsstånd och vi fick krypa fram med vår motorcykel och parera för folkmassorna. Men tjusigt var det! En jättelik slottspark med imponerande rhododendronskogar, en uppblåsbar lekanläggning för barnen och ett sagolikt fontänspel. När folkmassorna hade försvunnit för dagen tog vi med oss några glas smaksatt vodka och smög ut till det färgsprakande skådespelet som ackompanjerades av pampig musik. 

Vingårdar i Sydafrika väl värda ett besök

5 juli 2025

Jag och min man har rest runt en hel del i Sydafrika under senare år och för er som är vinintresserade vill jag gärna komma med några vingårdstips. I och för sig, du behöver inte alls gilla vin … de flesta gårdarna är helt underbart vackra så bara det är värt ett besök.

Fairview

De producerar både vin och ost och vi ramlade in här bara för en vinprovning. Att det är ett populärt ställe märktes för vi var inte ensamma. Man kan tycka att det känns lite kommersiellt men det finns ändå en avslappnad stämning här. Till vinet blev vi serverade ostar (förstås) och de var utvalda för att passa vart och ett av vinerna. Vi höll inte alltid med så vi kombinerade efter eget tycke och det gick ju bra det med. Som på de flesta vingårdar finns här en restaurang så vi passade på att fylla på med lite mat innan provningen.

Manley Wine Estate

Ligger i Tulbash och här stannade vi tre nätter. Av de vingårdar vi bodde på var den här den jag i första hand skulle välja att återvända till. Stora härliga gräsmattor, en rejäl utomhusgrill där vi tillagade vårt kött på kvällen och en fin gemensam pool. En liten missräkning var dock att restaurangen var stängd måndagar och tisdagar, två av de dagar vi var där.

Mulderbosch

Bara för att det är Mulderbosch, ett av Sveriges populäraste roséviner (om man nu gillar det). Vi köpte med oss några flaskor. Nu var vi inte hungriga men de hade en enkel uterestaurang som (enbart) serverade pizza i en avslappnad miljö.

Atlas Swift

En helt fantastisk Chardonnay-provning utomhus. Väldigt enkelt ställe annars, varken restaurang eller någon utställningshall. Bara några enkla utomhusbord där vi njöt av vårt vin.

Guardian Peak Winery

Den absolut bästa utsikten. Här intog vi en lyxig middag mitt i vinfälten.

Boschendal

Lite känsla av rekreationsanläggning med hästridning, lekutrymmen för barnen, ett antal restauranger och en picknickdel där man kunde slå sig ner med en matkorg som man köper på plats. Själva slog vi oss ner på en av restaurangerna för en lunch.

Benguela Cove

Ligger i Western Cape mellan kuststäderna Hermanus och Kapstaden. En stor lyxig anläggning med spännande konstverk, både ute och inne. Kändes som en påkostad anläggning med såväl landningsbana för helikoptrar som en spektakulär lekanläggning. Det var dock helt folktomt när vi var där. Vi var mest intresserade av att se hur stället såg ut men blev trevligt bemötta med ett glas bubbel direkt när vi slog oss ner ute i den stora trädgården.

Mymering Wine & Guestfarm

Vi bodde här ett par nätter. En lugn och vacker liten vingård med ett äldre (något snobbigt) ägarpar. Det var ett fint boende med en delad terrass och tillhörande liten pool. Var inte hundrädd om du åker hit för ett par överexalterade men snälla hundar mötte oss när vi kom upp till huvudbyggnaden för kvällens middag, en ”set menu”.

Booplaas Family Vineyards

I Calitzdorp besökte vi det här oansenliga stället för en portvinsprovning men det var det värt. Det ligger inte alls vackert, ett vanligt hus på en bakgata. Men en extraordinär provning med en förvånansvärt fin ost-&-charkbricka som vi köpte som tilltugg.

Newton Johnson Wine Farm

I den vackra dalgången norrut från Hermanus, Hemel-en-Aarde Valley, tittade vi in på den här vingården. Väl värt ett besök, inte minst för utsiktens skull.

Creation

I samma dalgång stannade vi till även här. Stället har tydligen fått någon utmärkelse för bästa vingårdsupplevelse (hur nu det ska tolkas). Men det ligger fantastiskt vackert och trädgården har de verkligen jobbat med.

En äventyrlig seglats mellan Rhodos och Egypten

3 juli 2025

Sommaren lider mot sitt slut. Det är sent 80-tal och vi bor på Rhodos sedan något år. En disig augustimorgon ger vi oss iväg i vår Maxi-95 tillsammans med ett par vänner. Det är med spänd förväntan och aningen pirr jag ser fram emot resan för det är många sjömil till Egypten.

Den första etappen är riktigt lång och vi vet att vi har runt ett och ett halvt dygns segling framför oss. Den stigande solen får mig att kisa ansträngt. Havet brer ut sig som en inbjudande turkos madrass men när natten kommer blåser det upp och vi får hålla oss vakna i tvåtimmarsskift. Efter arton timmars segling lägger vi till vid den lilla ön Kastellorizón, Greklands sista utpost österut.

Nästa stopp, efter ytterligare ett dygn och nio timmar, blir Cypern. Vi manövrerar båten enkelt, den sköter sig i stort sett själv. Vinden är så svag att vi kan slänga ut en lina efter båten och hålla oss i stundtals när vi vill bada. Väl framme i Pafos hoppar en drös män ombord. Tull, polis, hälsovårdsmyndigheter och vad sjutton allt det nu är. Efter en del pappersskrivande blir vi godkända och tar oss iland. Ett par lätta motorcyklar tar oss sedan runt på ön. Visum till Egypten måste fixas i Nicosia.

Nu är det dags för resans längsta etapp och vi tar kurs mot Alexandria. Jag har svårt att avgöra hur länge vi har varit på väg när det händer. Med ett ryck väcks jag ur min sömn när jag hör Lasse skrika. Ekolodet! När jag konstaterar att det visar på bara tretton meter blir jag klarvaken. Djupet har tidigare legat på över tusen meter så det här är minst sagt alarmerande. Natthimlen håller sakta på att övergå i ett grått och oskarpt morgonljus och killarna är i full gång med att hala seglen. Vi passerar ett båtlik som ligger på redden i det grunda vattnet och olusten väller upp i magen. Ekolodet visar på åtta meter. Nu har seglen tystnat och ingenting stämmer med sjökortet. Lasse manövrerar båten mycket långsamt nu och jag känner hur jag håller andan när jag stirrar på ekolodet, som vore det en tickande bomb.

Vi har navigerat fel helt klart. Det svaga gryningsljuset klär havet i en sällsamt dyster färg. Vraken leder mina tankar till pirater och ett illamående smyger sig på. Sniglande tar vi oss fram genom deltat och jag förstår att vi närmar oss land. Det måste vara Egypten men det är definitivt inte Alexandria vi har framför oss. Jag kisar i motljuset. Ett solkigt segeltyg som har sett sina bästa dagar. En gammal träbåt med två mörka gestalter ombord, vita tygstycken virade runt huvudena. Kan det vara fiskare? Pirater, skriker min livrädda lilla hjärna. De tecknar att vi ska följa efter. Deltat är så grumligt av skit och växter att det är svårt att avgöra vad som är land och hav. På en gisten brygga trängs flera män. Mörka, fårade ansikten. Ögon som blänger avvaktande. Vi plockar fram sjökortet och ljuder så tydligt vi bara kan. ALEXANDRIA. Männen rycker på axlarna och tar upp en livlig diskussion sinsemellan som vi givetvis inte förstår. Till slut går det upp för oss att vi har seglat rakt in i Nilendeltats mynning. Lättade tar vi ny kurs mot Alexandria.

På långt håll kan vi lukta oss fram till staden. Trötta efter två dygns oavbruten segling känns det fantastiskt att äntligen nå vårt mål. Ju närmare land vi kommer desto starkare blir stanken och jag noterar att det inte lär bli lätt att bana väg in till kajkanten i detta gytter av gamla båtar och kringflytande bråte. Vi bestämmer oss för att kasta ankar en bit ut och det låter inte dröja förrän en mindre motorbåt styr upp bredvid oss. En uniformerad man tar ett vigt skutt upp på vårt fördäck och vi uppfattar att han är utsänd av hälsoministeriet. Och nu ska han alltså utröna om vi utgör någon hälsorisk, när det snarare är Alexandria som känns som den stora smittohärden. Efter diverse pappersblädderi försvinner hälsoinspektören under ett yvigt gestikulerande som vi tolkar som att vi ska stanna där vi är. Svettiga och trötta efter en ansträngande dag riggar vi upp vår lilla handdusch och turas om att låta det svala vattnet skölja oss rena. Mannen kommer inte tillbaka och vi inser att vi får övernatta på båten.

Jag vaknar av ett metalliskt plippande på rufftaket. De skjuter! Efter varje skottsalva hörs det där konstiga metalljudet som måste vara nerfallande hagel. Herre min gud, ska vi bli beskjutna nu också? Innan vi har enats om lämpligt förfarande i denna högst besynnerliga situation upphör det. Lika plötsligt som det började. Tystnaden som följer känns nästan lika skrämmande. Vi ligger på helspänn och bara väntar på en ny attack.

Jag måste ha somnat till slut för nästa gång jag tittar upp skiner solen. Människor pratar högt. Båtmotorer brummar och det stinker diesel och avlopp. Vad var det som hände i natt? Nu känns det helt obegripligt men då hälsoministern äntligen förärar oss med sitt andra besök ställer vi honom till svars. På mycket dålig engelska förklarar han att det var polisskolan som övade. Sanningshalten i det påståendet kommer vi förstås aldrig att bli klara över men jag väljer att tro att så var fallet. Att nattliga provskjutningar mot turister (med lösa skott får man förmoda) är ren rutin i den egyptiska polisskolan.

Efter några stökiga dagar i storstaden Kairo, där getter och bilar trängs sida vid sida, är det tid för hemresa. Inte kunde vi i vår vildaste fantasi ana vilken prövning denna fyra nätter långa hemresa skulle bli.

En stadig vind har sugit sig fast i seglen och kursen ligger perfekt så vi behöver inte slå. Autopiloten sköter jobbet och låter oss koppla av. Ett gäng delfiner hakar på och följer efter oss. När solen går ner diskuterar vi nattens schema och enas om fyratimmarspass. Jag väcks långt innan det är dags för mitt pass. Av en råtta som uppenbarligen måste ha mönstrat på i Egypten och nu förstår jag varför det satt upp-och-nervända trattar på alla de andra ankarkättingarna. Det var ingen som sa att råttorna skulle krypa upp där annars.

Ett riktigt oväder verkar vara i antågande och vi får svårt att fokusera på något annat än att manövrera båten. Seglen revas och vi mår alla illa i omgångar. Sjösjukepiller delas ut till var och en och ingen vill varken ha eller göra mat idag. Råttan visar sig med jämna mellanrum men vi kan inte med bästa vilja i världen fånga honom i den krängande båten. Fokus ligger helt och hållet på att navigera och inte falla ur kurs. Ovädret förvärras och den tredje natten accelererar det till full storm. Jag börjar bli riktigt orolig. Vi är uttröttade efter alltför lite sömn och det känns som om hela båten håller på att sugas ner under vattenytan. Nu måste vi hjälpas åt två och två vid rodret. Det salta vattnet sköljer in över oss och gör det hopplöst att se något i motvinden. Om man inte jobbar på däck får man lägga sig i kojen och hålla i sig för att inte rulla ur.

När morgonljuset hjälper oss att urskilja horisonten sjunker vi totalt utmattade ner i sittbrunnen som mer påminner om en pool. Stormen har bedarrat och det var säkert mer än ett dygn sedan vi åt. Då ser jag fåglarna. De kretsar över vår båt. Gör vida lovar och skränar högljutt. Vi har äntligen kommit tillbaka till Rhodos.

Äventyr i Tadzjikistan

3 juli 2025

(utdrag ur min bok "En resa genom Centralasien")

Bensinmätaren fungerar inte. Den visar rött fast tanken är full. Alltid något som är trasigt på bilen, en fyrhjulsdriven rysk UAZ Patriot som har sett sina bästa dagar. Först var det fönsterrutorna som ganska omgående hoppade ur sina fästen och har låst sig i ett halvöppet läge. Sedan fyrans växel som inte gick att få i … och nu bensinmätaren. Lasse hävdar dock fortfarande att det här är en rejäl bil, så jag får väl lita på honom.

Idag är det disigt och vi styr österut mot Kulob för att fram mot kvällen komma till Kalaikhum längre norrut. Vägarna är rätt bra till en början och leder oss upp och ner genom bergen. Vi studsar fram över ett långdraget slättland. En åsna, fullastad med hö, lunkar längs vägen som nu leder oss igenom en liten by. De enkla lerhusen ser identiskt lika ut med sina plåttak men många är enbart tomma skal utan vare sig fönsterglas eller dörrar. Det börjar småregna. Så långt ögat når ser vi bara böljande gräsbeklädda kullar. Inte ett träd, inte ens en buske. Som ett månlandskap. Till slut kommer vi in i Kulob, en rörig liten stad där vi stannar och växlar pengar innan vi fortsätter ut i vildmarken.

Vägen är helt hopplös med stora hål och det börjar stinka bensin i bilen. Förmodligen pyser det ut ångor från reservdunkarna där bak så som de hoppar runt hela tiden. Med jämna mellanrum blir vi tvungna att stanna till för att ställa upp dem igen. Vi prövar vattenkokaren som vi har tagit med oss och kopplar in den i bilens eluttag. Placerar den på golvet och låter den balansera mellan mitt ena ben och en väska. Har fullt sjå med att parera för att inte det varma vattnet ska skaka ut och bränna mina fötter. Efter ett tag stannar vi till och gör nyponsoppa. Förutseende nog har vi tagit med oss nödproviant från Sverige; nypon- och blåbärssoppa, två stora chokladkakor och ett paket Lingongrova, brödet som håller hur länge som helst, för här är det glest mellan matställena kan jag lova.

Nu upptäcker vi att bensin har läckt ut ur en av dunkarna och det stinker i bilen. Det regnar konstant och vägen är urusel. När vi har kommit upp till ett pass på 2000 meters höjd stoppas vi i en poliskontroll. Mitt ute i ödemarken vill de med barsk uppsyn kontrollera våra pass och visum. Biltermometern visar på endast nio grader men vi vågar inte dra upp de halvt nerdragna rutorna med risk för att de ska ramla ur.

Stora stenbumlingar har rasat längs med vägkanten och på ett ställe är vägen helt förstörd där en stenlavin dragit fram. Vi lyckas ta oss över men med en vanlig personbil hade det inte varit enkelt. På vissa ställen har hela bergsblock slitit sig loss. De många mötande militärjeeparna får oss att inse att vi börjar närma oss Afghanistan och till slut kommer vi ner till gränsfloden som vi följer norrut. Vi stannar till och fyller på bensin från den läckande dunken för att bli av med den.

De höga bergen omsluter oss nu på båda sidor; den tadzjikiska där vi befinner oss och den afghanska, på andra sidan floden. Dimman är tung och regnet fortsätter oupphörligt. Det är en häftig känsla att befinna sig precis på gränslinjen mellan de här svårtillgängliga länderna. Man skulle faktiskt kunna vada över till Afghanistan men det är förmodligen en mycket dålig idé. Fyra regnrocksförsedda militärer patrullerar längs gränsen med gevären på axeln.

Vägen snirklar sig uppåt i bergen och samtidigt börjar ett antal av bilens kontrollampor blinka. Här vill man definitivt inte få problem så vi hoppas att det inte är något allvarligt. Instruktionsboken är inte till någon hjälp då den är på ryska. Vi passerar ett par åsnor och strax därefter har en del av vägen rasat ner mot floden. Det ser inte alls bra ut men med hjärtat i halsgropen tar vi oss förbi genom att köra vid sidan av. Hittills har vi bara mött enstaka bilar. Den obefintliga trafiken består i princip enbart av boskap. Kossor som inte låter sig beröras det minsta av vår framfärd vandrar slött vidare i sin egen takt och vi fastnar bakom en gigantisk getflock.

Regnet fortsätter oförtrutet. Likaså stenrasen. Den vilda floden ringlar fortsatt fram vid sidan av vägen och mellan de mäktiga bergsmassiven. Vi passerar fler regndränkta militärer som förmodligen har till uppgift att se till att inte någon afghan tar sin tillflykt över floden. Timmarna går och när bara några mil återstår till vår slutdestination blir det helt hopplöst att ta sig fram. Grusvägen påminner om en schweizerost med jättehål och min groende huvudvärk förvärras. Vi tar oss igenom vattenmassor vars djup är omöjliga att bedöma men Lasse säger att den här bilen klarar rätt mycket vatten så det är bara att chansa.

Spanien då och nu

2 juli 2025

Att skaffa sig ett boende på Sydkusten har blivit oerhört populärt. Inte svårt att förstå med det härliga klimatet och närheten till såväl hav som berg. Det var däremot inte alls vanligt för 35 år sedan då vi, jag och min man, valde att skaffa oss en spansk liten finca i bergen ovanför Torrox.

Halvvägs upp mot Cómpeta, cirka femtio svindlande kurvor och 400 höjdmetrar upp, viker man av. Åtta minuters skumpande på en slingrande grusväg, hoplappad av små cementpartier för att inte spolas bort av vinterhalvårets våldsamma skyfall. Sedan öppnar landskapet upp sig och man kan blicka ut över det oändliga Medelhavet. Och där, där ligger den lilla fincan. En klar dag kan man urskilja bergen i Marocko och i motsatt riktning tornar sydkustens högsta topp La Marona upp sig, lika hög som Kebnekaise.

Det var lika vackert då, för över tre decennier sedan, men mycket har förändrats. Första åren efter husköpet var vi riktigt oroliga över att vägarna helt sonika skulle rinna bort. De många stenrasen gjorde ibland vägen helt oframkomlig. Elledningarna hade ännu inte dragits hela vägen upp i bergen. De första femton åren levde vi utan elektricitet. Stearinljus och fotogenlampor var det enda som lyste upp i det kompakta mörkret när solen gått ner bakom bergen. Det här var långt innan de praktiska solcellslampornas framfart.

Huset var från början ett enda tomt skal, helt nybyggt på en utgrävd bergsplatå. Ett gaskylskåp var en av de första förnödenheterna som införskaffades så vi slapp åka den långa vägen ner till Supersol varenda dag, en av de få mataffärerna på den tiden. Numera finns det ett gigantiskt utbud av såväl mataffärer som möbelvaruhus och allsköns butiker. Nu kan man hitta precis allt man behöver. Men i början av 1990-talet fanns däremot inte mycket att välja på. Vi åkte upp till bergsbyn Cómpeta, till en av de få möbelaffärerna som fanns, och inhandlade ett matbord. Resten av möblerna körde vi ner från Sverige. En säng, en soffgrupp och ett stort gammalt ekskåp. Allt har vi kvar än idag, förutom sängen som möglade ett år när vinterfukten ställde till det rejält inomhus.

Att vi valde att köpa en spansk finca där och då tarvar kanske en förklaring. Vår lilla familj bestod det året av oss två samt våra barn på ett och fem. Vi bodde på Cypern. Maken jobbade som controller på ett stort reseföretag och själv hade jag precis startat upp svensk kompletterande undervisning på ön. Man kan tycka att vi hade fullt upp som det var. Saken är den att vi träffades som unga och en av de första strapatserna vi gjorde gemensamt var att åka till Argentina och söka jobb. Ett äventyr som präglade oss i stort och smått. Det latinska livet gav mersmak och vi ville fortsätta att hålla det vid liv på något sätt. Då vi båda hade lärt oss språket blev Spanien ett naturligt val för ett framtida husköp.

Inledningsvis tjänade fincan mest som ett semesterboende och vi åkte dit någon gång per år. Tomten var alltid lika igenväxt av meterhögt ogräs och stora taggiga buskar. Man fick tråckla sig fram till huset och röja upp så gott det gick varje gång man kom ner. Jag stenlade manuellt för att på så sätt skapa lite större yta att röra sig på, ett riktigt evighetsjobb. Bergen är extremt porösa och därför är det lätt att hitta lösa platta stenar. Att anlita någon trädgårdsmästare var det inte tal om. Dels hade vi inte råd med den lyxen och dels hade inte spanjorerna börjat inse att det var ett lukrativt extrajobb.

Nej, mycket har förändrats under de här åren men mycket är också sig likt. Hårda byggrestriktioner kom efter några år att gälla i bergen, vilket gör att det tack och lov inte hann bli någon överetablering. Lugnet har fått fortsätta råda. När den stora motorvägen skulle byggas blev vi visserligen ordentligt oroliga över att bullret skulle störa men det hörs inte alls upp till oss.

 Numera, som nyblivna pensionärer, pendlar vi mellan Sverige och Spanien. Några år efter att man dragit upp elledningarna i bergen installerade även vi elen i huset. Vi var inte speciellt snabba med att välkomna denna ljusrevolution, det måste jag erkänna. En stor del av charmen med fincan har nämligen alltid varit just enkelheten. Det där avskalade. Att få tända sin fotogenlampa när mörkret faller. Slippa störas av TV-brus. Att i tystnaden räkna stjärnfall. Många önskningar har det blivit under årens lopp. Åtminstone en av dem gick så småningom i uppfyllelse. En pool! Något vi fortfarande ser som en riktig lyx.
     Nu behöver vi inte ta oss ner till havet längre varenda het sommardag. För inte så länge sedan sedan köpte vi till och med en TV. Men det satt långt inne. Den ursäktas av att vi numera tillbringar så pass mycket tid i fincan. Under kallare höst- och vinterkvällar kan det vara mysigt att kura ihop sig framför en bra film eller hålla sig informerad om världsläget. Vi har köpt en bil också, efter att ha hyrt i alla år. Men då uthyrarna höjde sina priser kopiöst efter pandemin blev det inte längre lönsamt.

Ja, Spanien i stort har förändrats under de här åren. Stora shoppingcenter har byggts och bergen översvämmas av vattenkrävande avokado- och mangoodlingar, en import från Centralamerika och Sydasien. Förr var det de seglivade olivträden som dominerade och man behövde inte oroa sig över den spanska vattenbristen. Trafiken har förtätats och bönderna, som numera har bilar, vandrar inte längre längs bergsvägarna med sina åsnor. Det kan jag sakna.
     Restaurangernas robusta vardagsglas som man drack såväl vin som kaffe ur, de har ersatts med tjusiga vinglas och kaffekoppar. Allt turistanpassas. Man tilltalas på engelska av envisa kypare som vägrar tala spanska och man buffas runt i en allt tjockare turistskock i Nerjas pittoreska gränder. Helt ärligt, de var charmigare förr utan alla moderna boutiquer och restauranger som skymmer sikten från det genuina.

Men jag säger som tjuren Ferdinand skulle ha sagt om han hade varit i min sits. Jag trivs bäst på min bergstopp. Här kan jag sitta och dofta på mimosa och citrusträd. Här kan jag njuta av de mogna muskatdruvorna som omsluter terrassen. Och här kan jag i lugn och ro knåpa ihop mina romaner. Inspirerad av den mest fantastiska utsikt man kan tänka sig.

En resa till en byskola i Uganda

1 juli 2025

Strax innan jul för ett antal år sedan, när jag fortfarande arbetade på en svensk skola, åkte jag och min man till Uganda. Nära den lilla staden Kihihi i den sydvästra delen av landet besökte vi en byskola. Vår avsikt var att helt förutsättningslöst få en inblick i hur en enkel skola kan se ut och hur de bedriver sin verksamhet. Men vi ville förstås också bidra med en del skolmaterial.
     En Rotaryförening i Uganda var behjälpliga. Deras ungdomsförening Rotaract som fokuserade på att ideellt stödja behövande hade precis bestämt sig för att ta den här lilla skolan under sina vingar.

Dagen efter vår ankomst blir vi guidade dit. Vi har vår egen fyrhjulsdrivna bil och bildar konvoj med två andra bilar. Ugandas vägar är i det stora hela fullständigt undermåliga så vi har inga förväntningar på att vägen dit ska bli enkel. Framförallt som våra nya vänner har förvarnat oss om att det är näst intill omöjligt att hitta dit själv.
     Vissa sträckor är i princip helt väglösa. Bilen hoppar runt i det höga gräset och vi parerar så gott det går för stora hål och taggbuskar som skrapar bilplåten. Fortfarande har vi ingen aning om vad som ska möta oss när vi kommer fram.

Vi blir minst sagt överraskade när tvåhundra barn sitter som tindrande ljus under ett stort träd utanför skolbyggnaden, sjunger och klappar när vi kommer. De har jullov, det visste vi, så vi hade verkligen inte förväntat oss att de skulle vara där. Rektorn hade visserligen låtit meddela att han skulle samla ihop dem inför vårt besök men det hade vi försökt avstyra, då det kändes som att förväntningarna kunde bli för höga. Vår förhoppning var att vårt besök skulle kännas lite mer anspråkslöst.

Så blir det alltså inte. Med en välkomstkommitté bestående av samtliga elever, barn från sex till tolv år, de sex lärarna och en exalterad rektor, blir vi lotsade till några plaststolar, placerade i gräset framför alla barnen. Rektorn håller ett högtidligt tal och barnen applåderar lydigt och allvarligt på kommando. Vi får presentera oss och jag håller ett högst improviserat tal där jag berättar att jag arbetar på en svensk skola som lustigt nog har lika många elever och årskurser som just den här skolan. Engelskläraren översätter och jag förmedlar tanken på att vi kan bli vänskolor.
     Sedan föreslår rektorn att vi ska hämta vårt medtagna material och dela ut till de förväntansfulla eleverna. Oops! Hade vi inte kompletterat våra egna inköp med alla de block och pennor som min egen svenska rektor insisterat på skulle det inte ha räckt till var och en av de små allvarliga barnen, som nu lydigt har radat upp sig för att få sin lilla bok och penna.

Efter den högtidliga utdelningsceremonin blåser vi lättade upp en medhavd fotboll och tvåhundra barfotabarn slappnar äntligen av de med och kastar sig handlöst iväg ut på gräsplanen. Själva går vi upp mot skolbyggnaden som mer kan liknas vid en fallfärdig lagårdslänga. Jordstampat golv, lerväggar med stora glipor. Inga fönsterrutor, bara gapande hål. Korrugerat plåttak som inte ens täcker alla klassrum.
     När det regnar blir det lite jobbigt i rummet som saknar tak, menar lärarna. Det finns ingen tillstymmelse till något materialförråd i skolan, som för övrigt saknar el. Jag frågar om de har pennor och får till svar att i den mån man kommer över en sådan dyrgrip delas den i tre delar för att räcka till fler elever.

Vi hade med oss hem en hel hög fina teckningar till de svenska barnen, som i gengäld skickade egenknutna vänskapsband till sina nya distansvänner på Nshaka Primary School i Uganda.
     Besöket väckte många känslor och tankar om hur vi kan hjälpa och lära av varandra. Efteråt har vi fått höra att vårt besök inspirerade föräldrarna så pass att de med egna händer nu har byggt en hydda som kan användas som personalrum och även planterat några fruktträd. En positiv förändring var också att ytterligare tio barn började i skolan efter jullovet tack vare vårt besök.