Jag tror att man sakta formas av en rad olika händelser. Att man är i någon slags ständig utveckling. Lite annorlunda och ny varje dag. Nya insikter och åsikter som gör att man väljer att gå olika vägar. Ibland irrar man till det och ibland tuffar man på lite mer bestämt. Men om jag inte hade tagit min kappsäck den där dagen när jag var 24 och inte visste vad jag ville ... Om jag inte åkt till Buenos Aires på vinst och förlust ... Om jag inte fått det där jobbet där jag var tvungen att slå upp vart och vartannat ord i mitt gigantiska lexikon för att förstå vad alla sa ... hyrt den där lägenheten på trettonde våningen och släpat upp en säng för alla dessa trappor ... stannat i Argentina ett helt år ... Ja, då hade jag kanske aldrig funderat på att köpa det där lilla huset högst upp på bergstoppen i Andalusien för trettiofem år sedan. För språket var nyckeln. Ingen förstod engelska där på den tiden. Inga utlänningar köpte små hus uppe i bergen heller för den delen. För där fanns ingen el och du kunde aldrig vara säker på om vägen dit hade regnat bort.

Och kanske var det just i de där argentinska tangokvarteren reslusten på riktigt föddes. Den som fick mig att säga "ja vi åker" när min man blev utlandsstationerad på Rhodos det året då vår förstfödda var två. Så vi åkte och blev kvar. I fyra år. Och sedan blev det sex till fast på Cypern. Och ett par till i ett kackerlacksinvaderat hus på Gran Canaria.

Så vem är jag då? Ja, bland mycket annat, en nykläckt författare som numera försöker kombinera resande och skrivande. Min bok "En enkel till Galápagos" skrevs till största delen i skuggan under mangroveträden på de fantastiska öarna. Med sjölejon och leguaner som åskådare. Och mitt pågående manus utspelar sig i Sydafrika. Så snart åker jag dit igen (för att hålla koll på vad mina huvudkaraktärer hittar på under sin safariresa ... som inte blir vad de räknat med.)