Det här är ett bidrag som skickades in till en novelltävling, anordnad av Smålands Litteraturfestival. Utmaningen var att skriva en berättelse som tog upp konsekvenserna av när det sociala, kulturella och ekonomiska kapitalet skiljer sig alltför mycket mellan människor.
Hemhjälpen
Hon står där så vilsen. Med flackande blick och den rosafärgade resväskan bredvid. Så liten och skör. Säkert uttröttad efter den långa resan. Flygturen från Filippinerna till Cypern är lång. Jag vevar runt med händerna och kan inte bestämma mig för om de ska landa i en kram eller en handskakning. Det blir ett fumligt mellanting och jag noterar att vi är lika svettiga båda två.
”Welcome Mayumi! Välkommen till ditt nya hem.” Jag känner mig vilsen. Förlägen.
”Thank you ma´am.”
Jag visar henne in till det rum som ska bli hennes och först nu noterar jag att rummet känns kalt och livlöst. Som en vit sjukhussal. Varför har jag inte tagit in ett fång välkomnande anemoner? De växer ju vilt här utanför på kullarna. Så tanklöst.
”My name is Maria, kalla mig Maria.”
”Yes ma´am.”
Min blus är våt och håret krulligt av den fuktiga luften och av nervositet. Vad är jag rädd för? Vår filippinska au pair har kommit, precis som vi bestämt. Vi är överens. Bra för oss alla. Jag behöver hjälp i hushållet och Mayumi vill tjäna pengar, för visst vill hon det? Ja, i och för sig kanske hon inte har så många andra möjligheter … vad vet väl jag om livet på Filippinerna? Men hur som helst, vi erbjuder en möjlighet. Gör henne en tjänst. För visst gör vi det? Hon har en familj men inga barn, det är så hon har skrivit i sitt brev. Föräldrar och syskon som hon kanske behöver försörja … Men alla andra här på ön har hemhjälp. Eller nåväl, en hel del andra. Hur ska vi annars få ihop det med barnpassning och jobb och … ? Men det skaver. Någonstans skaver det. Ända sedan beslutet togs, men jag har inte velat tänka på det.
”Vill du ha något att dricka?”
”Yes please ... ma´am.”
”Maria”, rättar jag.
Jag letar runt i kylskåpet efter något kallt och får fram en välkyld sodaflaska vars innehåll jag skvalpar upp i två glas. Kolsyran kittlar i näsan. Mayumi står kvar i köksingången och ser vilsen ut. Jag svettas.
”Kom, vi sätter oss ner”, säger jag och försöker få min röst att låta alldagligt inbjudande. Jag visar vägen in till mitt eleganta vardagsrum där soffgruppen från Lovenlight strategiskt placerats framför det stora panoramafönstret med utsikt mot höga klippor och hav. Med stor försiktighet placerar hon sig i en av fåtöljerna som får henne att se ännu mindre ut. Hon passar inte in där hon balanserar längst ut på den mjuka sittdynan i mossgrön plysch.
”Gick resan bra?” Med huvudet på sned anstränger jag mig för att lägga grunden till det goda samtalet. Orden studsar i stackato ut ur min torra mun och låter inte alls så inbjudande som jag vill.
”Yes ma´am”
Jag tar en stor klunk av det kolsyrade vattnet och ett djupt andetag. Försöker få ner min tickande puls. Mina Marco Bicego-smycken blänker på tok för mycket och kristallkronan från Baccarat ser alldeles för prålig ut. Trots att jag inte är rik på det där äckligt rika sättet som många av mina välbärgade väninnor, de som har gift sig med skeppsmäklarsönerna och fastighetsmagnaterna, lyser klasskillnaden som en fullmåne om natten. Den går inte att tona ner.
”Du måste vara trött, vill du sova ett tag?”
”Yes please, ma´am”
När hon stängt in sig i sitt sterila rum rusar jag in i badrummet. Låter det kalla vattnet strila ner över min överhettade kropp. Jag skriker tyst ”det blir bra, det blir bra det här” men känner ångesten stiga. Det här bli jättebra, vrålar jag med stängd mun medan vattenrören tjuter och hårkrullet raknar.
Hon gläntar försiktigt på sin dörr och under den kolsvarta luggen stirrar hon blygt på mig.
”What can I do, ma´am? Can I clean the floor?”
Jag sveper med blicken över det glansiga golvkaklet och tänker att det vore ju helt vansinnigt av mig att be henne skura golven. Vad hade jag räknat med? En kavat liten tjej som skulle ta för sig, bli min jämlike? Som jag kunde prata vuxet med, som kunde vara så där lagom kompis, lagom hemhjälp. Nu känner jag mig som ett elakt monster som har införskaffat en slav. Mina ord blir befallningar. Säger jag ”städa” så kommer hon städa. En hushållsrobot.
”Nej Mayumi, inte städa idag. Vi pratar om allt det där sen. Snart kommer barnen hem från skolan. Det är dom du framförallt ska ta hand om.” Jag låter myndig på rösten. Alldeles för hård. Det är inte min mening. Monstret har rutit.
Hon ler mjukt. Tänker att hon är söt, på ett barnsligt vis. Varför har hon valt att åka hit, har hon känt sig tvingad? Nu vill jag att barnen ska komma, de kanske kan bli den isbrytare jag behöver.
Mayumi lyser upp när de stormar in. För första gången ser hon inte rädd ut. Ungarna är så avväpnande. De stökar och låter och skrattar befriande. Mayumi lär sig deras namn och frågar om de ska leka. Själv känner jag mig fortfarande obekväm. Jag beter mig konstigt och vet inte vart jag ska ta vägen. Blir vilse i mitt eget hem.
När maken kommer hem sjunker Mayumi ihop till en liten myra. Inte synas, inte höras. Bara krympa till en liten arbetsmyra. Hon niger och kallar honom Sir och jag ryser. Det var ju inte så här det skulle vara. Sedan försvinner hon snabbt in på sitt rum och tårar av frustration stiger i mina ögon.
Vi vänjer oss. Jag jobbar och Mayumi sköter hemmet. Hon hämtar barnen från skolan, gör mat och städar. Golven är såphala för jämnan och jag ber henne sluta skura hela tiden.
”Barnen halkar och slår sig”, säger jag surt.
”Yes ma´am”, säger Mayumi och hoppar över en skurdag.
Golven skiner och leksakerna sorteras i perfekta små högar. Barnens magar proppas fulla av oljig tonfisk och jag författar en receptbok med mer varierad vardagsmat för att de inte ska få vitaminbrist.
”Mayumi äter med händerna när inte du är hemma”, rapporterar den yngsta.
Vi åker till havet för att bada och Mayumi får följa med. Jag vill ju inkludera. Vill att hon ska känna sig som en i familjen. Med kläderna på och ett lånat cyklop plumsar hon i och sedan får vi dra upp henne. Hon kan inte simma och jag känner mig som en idiot. Folk stirrar och jag vill bara försvinna.
”Varför sa hon inget?”, frågar mittenbarnet.
Hon fortsätter att skura. Och jag halkar och fortsätter vara arg. Det vill jag inte. Då känner jag mig som en dålig person och blir ännu mer arg. Jag börjar bli okarismatisk, en gnällig kärring. En sån som retar sig på allt. Som är sur och missunnsam.
När min nyinköpta angoratröja hänger på klädstrecket och har förvandlats till ett bebisplagg, då vrålar jag rakt ut.
”Den blir större när den torkat ma´am.”, viskar Mayumi med sin mest undfallande röst.
”Det blir den INTE!”, skriker jag med min mest auktoritära röst.
Mayumi fortsätter tvätta kläder och hon tvättar minstingens hår så att schampot svider i ögonen. Slafsigt och hårdhänt och lilltjejen skriker. Mayumi sjunger Whitney Houston med irriterande falsk röst innanför sin stängda dörr och jag kontrar barnsligt med att höja volymen på Klik FM, vars musik får mig på bättre tankar. Vart jag än går står hon där med sin mopp. Jag vill vara ifred! Låta huset gro igen, låta det förvandlas till en komposthög. Vill inte ha henne i mitt hus! Hon är för olik. Våra sociala koder krockar och jag är nästan säker på att hon innerst inne hatar mig. Det skulle jag själv gjort om jag var hon. Men när hon frågar hur vi kan vara så godhjärtade trots att vi inte är religiösa, då skäms jag för alla mina fula tankar.
”Man behöver inte vara religiös för att vara en god människa”, mässar jag. Och funderar på om jag verkligen är god.
En dag ringer en klasskamrats mamma. Hennes dotter kan ha glömt sin skolväska i zooaffären under dagens skolutflykt, kan jag kolla om den finns där, den ligger väl nära ditt hus?
Jag kommer inte hem med en väska utan med en påtvingad sköldpadda. Väskan gick inte att finna men den gemytlige affärsinnehavaren insisterade på att inte låta mig gå tomhänt därifrån. Det var i princip omöjligt att tacka nej då min följeslagare, yngsta dottern, redan hade lagt beslag på den plastiga sköldpaddsburen.
Den får leva några veckor sedan tvättar Mayumi ihjäl den. Paddan hittas en morgon upp-o-ner i sin turkosa plastbur. Stendöd.
Jag pratar med mina väninnor, de som också har små filippinskor i sina hushåll. Vad tycker de? Jomen det funkar bra, bara man håller dem i strama tyglar, fnittrar de snobbigt. Men de har förstås ännu större hus och kan hysa in hjonen i någon liten extrapaviljong. De raljerar om sina tjänsteflickor och jag blir illa berörd av den nedlåtande tonen. Blir rädd, för jag vill inte vara som dem. Är jag en av dem?
Med en ångestklump i magen uppmanar jag Mayumi att slå sig ner i Lovenlights plyschiga kuddhav. Som alltid blir hon obekväm av allt som inte har med städning och barn att göra. Men jag måste få veta.
”Mayumi, säg ärligt, trivs du här?” Jag stirrar uppfordrande på henne.
”Yes ma´am.”
”Kan du inte kalla mig Maria, jag är ingen ma´am. Vi är väl familj nu? Snälla …”
”Yes … Maria, ma´am.”
”Saknar du din familj?”
”Yes ma´am.”
”Vill du åka hem?”
”Oh noo ma´am.”